Kanske är det enbart nyhetens behag, kanske blir det den nya för gott.
Den här, mina tankars blogg, har med en stor sorg i hjärtat flyttat.

Trött

Tröttare

Utmattad


I onsdags förra veckan så jobbade jag ju första gången på nya jobbet. Ett kvällspass. Dagen efter, på torsdagen, så åkte jag till Göteborg och sedan har vi haft skola fre, lör, sön, mån och tisdag i basmedicin. Dvs föreläsningar från 9-17 varje dag. Vi har lärt oss om cirkulationssystemet (hjärta), respirationsorgan (lungor), biokemi och farmakologi (läkemedel).
PUST.
Tuffa dagar. Nej, grymt ansträngande dagar. Mycket ska hinnas med på kort tid och resten ska läsas hemma i sommar. Sitta still hela jäkla dagarna och hårt koncentrera sig på att lära och ta in så mycket som möjligt, är hårt jobb.

Efter skoldagen var slut igår, tisdag, så var jag hos min duktiga osteopat Niklas i Göteborg och fick en mer än mycket välbehövlig behandling. Jag hade fruktansvärt ont typ överallt, det var som ett friskt andetag efter veckor i en bastu. Han är grymt duktig!
Direkt efter behandlingen åkte jag ner till tågstationen och hoppade på tåget till Kalmar, 4 timmar. Hem, varva ner, pussa på katter och saknad sambo, äta lite och i säng kl 23.

Idag upp 05:30, duscha, åka till jobbet. Jobbade till ca 13, sedan delegeringskurs till kl 15, just nu har jag fastnat i soffan i nåt slags vaket komatillstånd. Nybehandlad med en kropp som var jättedålig (ju mer att behandla, desto jobbigare är det precis dagarna efteråt=satt igång många processer), trött efter skolvecka, trött efter jobb, trött.

Nämnde jag trött?

hehe men ingen fara.
Bakom det där komastadiet är jag ganska glad.

Glad att vara hemma, tycker om mitt hemma.

Glad för att jag haft en jättemysig vecka med Jenny och Emil, är helt fascinerad utav Jennys mage, har fått känna sparkar, rumpa och till och med en liten fot som "stack ut". WOW! Det där är ofattbart fantastiskt för mig, det här med graviditet. Vi skruvade ihop en fin barnsäng en kväll som nu står i deras sovrum och väntar på en inneboende :) Bara 8 veckor kvar!

Glad för att det ändå är lite sommaruppehåll med skolan nu, jag älskar skolan men är ganska slut just nu. Det är roligare när vi har praktiska lektioner och får läsa oss behandlingstekniker än som nu när det bara ska läras in massa basmedicin, visserligen spännande och viktiga kunskaper om kroppen, men enbart teori.

Glad för att de boende på mitt jobb verkar så söta, även om det alltid är skitjobbigt att börja nytt jobb tycker jag, jag får mkt ont, mkt stress, vill kunna allt på en gång... Men det blir nog bra.

Glad för att det är roligt att köra bil :p

Glad för att vara hemma hos mina fina balkongväxter som jag ska pyssla med, plantera om och flytta om så fort komastadiet släppt.

GLAD för att jag ska åka och rida på min fina häst snart! Kärlek! Henne har jag saknat.

Nu ska jag nog gå och sova en stund på sängen så här mitt på eftermiddagen, så att mitt koma försvinner och mitt glada kommer fram.

Om jag tar mig upp ur soffan...

Pust.
Helt slut.
Första dagen på ett nytt jobb är alltid tuff!

Alla intryck, lite anspänning, viljan att göra ett gott intryck, minnas all information man bombarderas med, vara med överallt för att se och lära så mycket som möjligt på kortaste möjliga tid.

Men det gick jättebra.
Så himla mysigt ställe!
Ett boende för 6 pers med olika typer utav förståndshandikapp.
5 minuters cykelväg hemifrån mig.
Goa, mysiga, kramiga, glada, härliga boende, omtänksam personal.

Jag är helt dödstrött, så där som man är direkt efter första dagen på nya jobbet. Å jag fattar inte hur jag ska kunna komma ihåg allt, men det blir nog bra det här. Redan en timme innan jag slutade så var min hjärna full, proppfull och var icke mottaglig för mera information ;) Fötterna är trötta, nacken beklagar sig och jag sitter här i soffan och typ stirrar i intet hehe.

Det ska bli skönt att krypa ner i sängen sen.
Men nu är det ju Greys Anatomy, mitt favoritprogram!
Å sambon har lagat lyxig favoritmiddag som tar ca 2 timmar att laga för att göra mig glad efter jobbet, samt eftersom jag imorgon åker till Göteborg igen.

Vad händer då?
Jo kanal 5 slutar fungera.
GHAAAAAAAAAAAA, vem vill mig så här ont???!
Jag har dessutom skola på söndag när programmet går i repris.
Tack.

Jag måste erkänna.
Du gör mig helt knäsvag Alecia!
Drömmande blick, knäsvag och lite småkär.
Om jag fick byta röst, skulle jag vilja ha hennes.

Jag pratar alltså om Pink. Närmare bestämt om hennes senaste album Funhouse. I synnerhet om låten "I don't believe you". Jag bara älskar hennes röst. Hes, mörk och ibland lite på gränsen till falsksång. Det är så jag ryser av välbehag. Sök upp den på spotify och njut. Hon gör nåt magiskt med sin röst.

Dessutom är hon ju grymt cool. Den som har ätit sina omega 3 duktigt minns kanske att jag en lördagskväll för många år sedan hade en enkvällskarriär som Pinks dubbelgångare?
Det var Jenny som hade fest och hennes inträdestvång var att alla skulle klä ut sig till en artist och ha inövat ett nummer med denne. Jag minns inte riktigt om jag väl framförde mitt noga inrepeterade nummer, minns bara att alla killarna gjorde nåt slags gruppnummer i bara överkroppar... Hm.
Damn vad snygg jag var! Det ska finnas bildbevis någonstans. En rosa peruk (så autentisk att folk frågade om jag färgat mitt eget hår), mycket smink och hm stornätade strumpbyxor på armarna...?

Idag, den 6 juni gifter sig Sofie och Carl.
Jätteroligt för dem! Hoppas deras dag blev helt underbar.
Det har lett till en del funderingar kring bröllop i mitt huvud idag. Det är mycket sånt som går nu. Två utav mina bästa vänner är ju också förlovade och ska gifta sig. Det verkar lite knepigt det här med bröllop. Väldigt mycket jobb alltså. Dessutom verkar man vara tvungen att planera noga bröllop i förhållande till bebisar. Mina två ringmärkta vänner hävdar att om man inte får till bröllopet innan bebisskaffandet så måste man vänta tills bebis kan gå själv. Helst kunna bära saker också, såsom korgar med blomblad.

Jag har försökt fråga varför, men inte blivit helt klok på det hela. En slutsats jag kunnat dra är dock att det verkar som att menlösa bebisar som inte kan vara till någon fysisk nytta är impopulära på bröllop. Alla måste förstås dra sitt strå till stacken, inser jag.

Verkar ganska knepigt att få till ett sånt där, bröllop.

Nu har jag läst en massa utav mina gamla inlägg här.
Roligt :)
Speciellt de som handlar om skolan!

När helst jag är lite nere, så kan jag läsa de inlägg jag skrivit direkt efter en vecka på skolan och bara le. Inspirationen, energin jag får när jag är där blir plötsligt så stark igen.

Jag läste om min lycka över att ha blivit antagen, den 14 maj förra året fick jag beskedet, och det känns totalt overkligt att jag hunnit gå ett helt ÅR på den här utbildningen! :O Hur gick det till? Shit så fort det gick. Så underbart det är att vara mitt uppe i det, istället för nervös inför det. Å nu är det bara 3 små, snabba år kvar, hur ska jag hinna lära mig allt?

Stolt.
Jag är faktiskt stolt över mig själv.
Ett år är avklarat och med undantag för nervtentan i lördags som ej är rättad ännu, så har jag klarat varenda tenta under detta året! Trots många motvindar och branta uppförsbackar och en uuusel studieteknik i vår.
Inte en enda omtenta.

Och roligast av allt, JAG KLARADE DEN PRAKTISKA EXAMEN!
Som jag var så förfärligt nervös inför. och under.

Kraven jag har på mig själv är höga, jag var inte helt nöjd med min prestation under examen, jag kan bättre -men nu kan jag ändå vara stolt över att jag klarade den.

Jag är mitt uppe i min största dröm!
Helt overkligt.

Lärare som brinner för sitt ämne! Lärare som är yrkesverksamma i det yrket jag ska bli och bara älskar sitt jobb! Det är fantastiskt. Jag blir så inspirerad, upprymd, fylld med energi.

Det är en oerhört tuff utbildning. Högt tempo, massor och massor utav kunskaper om kroppen som ska rymmas i hjärnan. Men vilket ämne! Kroppen är helt fantastisk!

Ja, livet på hemmaplan är tungt just nu.
Men när det känns blä så kan jag tänka på skolan, utbildningen, osteopatin och få ett leende på läpparna igen.

Det är inte bara en utbildning, det är ett starkt intresse.
En Passion inom mig.
Grymt, galet svårt. Kräver enormt mycket och jag kan inte förstå hur jag ska hinna lära allt på bara 3 år till, men jag vill verkligen detta! Blir lite rädd att förlora det, men jag tänker ge mitt allt.

Tuff dag.
Mycket känslor ikväll.
Lyssnar på Anna Ternheim med levande ljus intill mig.
Har inte kunnat lyssna på henne på flera år, hennes musik har för mig varit kopplat till viss smärta. Men hon har en ny (?) spännande skiva nu. Kära spotify varvar nya och gamla låtar.
Det går. Att lyssna på henne igen. Men oj vad stark hennes musik är för mig.
Reflektion.
Eftertanke.
Känslor.
Det är ingen glad musik i min själ, men känslostark. Jag sluter ögonen och Känner en massa när hennes udda röst vibrerar i lägenheten.

Jag är en pratkvarn.
Men jag behöver verkligen tystnaden också.
Skulle kunna lägga mig på sängen, lyssna på sådan här typ utav musik och bara tillåta mig att Känna allt som pågår inuti mig just nu. Tyst. Lufta känslorna via musiken istället för pratandes med någon.
Sjunga.
Sjunga med och sjunga ut.
Hur lyckas man göra så här själfull musik?

Tuff dag.
Varit många känslor idag.
Vrede, ilska, frustration, sorg, tårar, lycka, panik, längtan, magont.
Vem förstår Mig?
Kan någon egentligen verkligen förstå hur en annan person känner?
Alla vill bli förstådda. Det värderas som viktigt på något sätt.
Undrar varför?

För att bli behandlad som man vill behandlad. Vi tror kanske att bara människor förstår oss ordentligt så behandlar de oss också som vi vill bli behandlade?

Förstå mig.
Lyssna.
Respektera mig.
Snälla.

Nu är det juni 2009.
Förra månaden var det maj.
I maj skrev jag inte ett enda inlägg i denna bloggen.

Inte sedan juli 2007 har jag under en hel månad inte skrivit ett enda inlägg.
Vad beror det på?

Att jag inte har nåt att skriva?
Inte funderat så mycket?
Att inget hänt i mitt liv som jag behöver skriva om?

Tvärtom.
Precis tvärtom.

Å trots att jag är sur på att man måste betala för att lägga upp fler än 100 foton på denna blogg, så trivs jag här. Jag gillar layouten, gillar att jag har skrivit här i flera år. Den känns personlig. Min.

Men det är också problemet.
Det blir lite för personligt.
Kanske läser Ingen här.
Kanske läser fel personer här, vad vet jag?

Jag har så mycket tankar att lufta som inte är till för alla att läsa.
Men som behöver ut i skrift, som en terapi, för mig själv.
Å eftersom jag numera, som flitig student, skriver så himla mycket för hand så är det skönt att skriva på datorn som omväxling, tenardelen på vänster tumme kommer nog vara utsliten nog ändå vid pensionsdags. Ja, i mitt framtida yrke brukar inte kroppen ta så mycket stryk, utom just kring tummen, särskilt långt ned.

Så att skriva på datorn är nog en nyttig omväxling för kroppen.
För man ska tänka på kroppen.

Ju mer jag lär mig om kroppen, desto mer förvånas jag över vårt samhälle, vår livsstil, vårt förhållande till våra kroppar. Men också över att så många människor särskiljer på själ och kropp. Som om vi bara vore väloljade maskiner som dessutom inte behöver vårdas om, de bara ska fungera. Om de sen går sönder så är vi missnöjda, vill att kirurgen ska "fixa en ny del" som om våra kroppar var en bilmotor.

Det finns forskning kring smärta som visat att om någon bara säger, nu ska jag sticka dig med en nål här, så sätts processer i kroppen, hjärnan, igång utan att någon ens stuckit oss. Immunförsvaret rustar upp, smärtsignaler registreras i hjärnan.

BARA UTAV TANKEN.

Snacka om placeboeffekt. Hur vi mår inombords påverkar så uppenbart hur kroppen mår, men hur ofta börjar vi fråga oss vad som är fel inombords när vi får fysisk smärta? Det finns även forskning som visar att stress kan orsaka hjärt och kärlsjukdomar lika mycket som fel kost och rökning. Om dåligt mående kan orsaka sjukdomar, vad kan då välmående inombords skapa?

Men inte bara det.
Samhället och den allmänna inställningen till smärta och hur kroppen fungerar. Vår stora brist på kunskap om hur allt i kroppen faktiskt samverkar. Som reklamen på TV -om du vet vart du har ont, varför behandla hela kroppen? -och så vill de att man stryker på smärtstillande kräm på huden ovanpå där man har ont, istället för att ta en tablett. Det är så galet att jag blir ledsen i själen. Båda sakerna. Smärta finns där utav en orsak. Det är kroppens sätt att tala om att något är fel. Det ska inte sättas munkavel på! Varken genom salva eller tablett. Klart man ska ta nåt om ingen annan hjälp finns, men varför är inte första tanken hos oss, oj det gör ont här, VARFÖR gör det ont? Inte bara, hur gör jag för att snabbast dämpa smärtan?

Samt att hela kroppen är ju en enhet!
Precis som vi har ett blodsystem, ett nervsystem, ett lymfsystem så samverkar allt i kroppen som ett system. Vi är levande helheter, inte delar i en bilmotor. Precis som att ont i vänster arm kan tyda på hjärtattack, det vet de flesta, så kan alla möjliga symptom i kroppen ha andra orsaker än just där symptomet gör ont.

Varför får vi smärta i vänster arm vid en hjärtattack? Jo för att huden i armen försörjs utav samma nerv som hjärtat, uppifrån hjärnan. Så hjärnan tolkar ibland fel. Utav 10 000 gånger som en signal om smärta sänds till hjärnan via just den nerven, så kanske 1 gång är en signal ifrån hjärtat och övriga 9 999 gånger är från armens hud. Hjärnan sorterar, den kan inte lyssna på, utvärdera och funderar över varje liten signal som kommer hela tiden. Därför kan hjärnan tro att det är armens hud som smärtar, när det är hjärtat som smärtar! Så fungerar hela kroppen, nerverna i hjärnan får signaler från flera områden och tex smärta vid axeln kan egentligen vara smärta i magområdet. Allt hänger ihop.

Som när min ömma punkt i ena hälen berodde på att ett ligament vid knäet var överansträngt, trots att knäet inte hade börjat göra ont än. Det är ofta som orsaken är tyst, men symptomet finns någon annanstans i kroppen, skrikandes. Varför ser vi inte våra kroppar som system, samband, istället för att dela upp dem i delar som inte skulle ha något med varandra att göra?

Hm, ja, det här ämnet väcker många tankar.
Kroppskännedom.
Lyssna på sin kropp.

Många andra tankar, mer privata, rasslar runt i mig jämt nu.
Vilse.
Obalans.

De vill jag dock inte skriva om här.

Just precis just nu är livet bra skönt.

Kl 08 imorse skrev jag tenta i nervsystemet, den gick inte så bra, men det är skönt att ha den gjord i allafall. Mellan 09 och 17 hade vi sen mer nervsystemföreläsning, det är mastigt! Sen hem hit till Jenny och Emil, det är rena sommarvärmen här nu, underbart. Mellan kl 19 och 20 gick jag en powerwalk här i området bland backarna, riktigt jäkla skönt.

Kände mig stark och fylld med energi!
Det är omtumlande, dessa veckor i Gbg.
Ångesten i tisdags var mer pga att jag inte var tillräckligt påläst samt att det är mycket hemma nu, men när man varit här någon dag, träffar Jenny på kvällarna (som är SÅ vacker nu!) och mina urgoa klasskompisar samt inspirerande lärare på dagarna så är det som att fylla på batterierna!
Detta ämne, detta fantastiska ämne.

Det är svårt att beskriva vad jag känner för osteopatin.
Att vårda helheten, värna om att allt hänger ihop, själ och kropp, som den självklarhet det är. Att lära sig massor om den fantastiska kroppen vi har, att lära sig tekniker för att handgripligen hjälpa människor må bättre, det är fantastiskt.
Tänk vad kroppen är otrolig, allt den gör själv varje dag, vi är så mycket Hälsa och så lite sjukdom eller ohälsa egentligen, kroppen är ju byggd för att klara av det mest själv, i blodet, i systemet, blir det stopp någonstans hittar den nya banor. Att hjälpa kroppen med en skjuts i rätt riktning när det fungerar dåligt någonstans är vad vi egentligen gör. Är det inte fantastiskt?
Det kan låta himla flummigt, men det är inte det, vi läser all anatomi bakom och vi ska kunna förklara tex varför diafragman kan vara påverkad när någon kommer in med ont i axeln. Allt i kroppen hänger ihop. Nerverna kopplar samman oss med mönster få människor egentligen vet. Det är så många fantastiska tekniker vi får lära oss som jag ser fram emot!

Att själv få behandling också och uppleva hur en trött, öm kropp får nytt liv, nytt flöde och hur det påverkar både hur min kropp fungerar och hur jag mår inuti, det älskar jag.

Det finns människor här som ger mig så mycket inspiration att jag önskar jag fick träffa dem oftare.

Passion.
Jag har hittat en passion i mitt liv.
Fan vad mycket jag vill bli en riktigt bra osteopat!

Det är helt upp till mig själv, det är bara jag som kan stå i vägen för mig.
Framtiden är öppen, möjligheterna enorma och drömmen min om jag bara kämpar för den.