Underbart!
Vilket väder det är denna helg, otroligt skönt.
Solen skiner, det är varmt men ändå höstkänsla och träden är så vackra!

Jag köpte en ny sele åt katterna igår och sen var vi ute på promenad med Tilde och Robbi som var jätteduktiga. Vi ville ha en rymningssäker sele som var rejäl och ändå söt. Den här verkar kanon, dels är det ett band både över ryggen och mellan frambenen, och så kan halsbandet och bukbandet spännas in på 2 ställen, och spännena och banden är rejäla, kraftiga och slitstarka känns det som.

Jag är alltid så himla överambitiös så jag surfade runt på nätet och spanade kattselar i flera timmar först, för att sedan åka runt och kolla massa olika affärer och den sele jag till slut köpte är faktiskt egentligen en hundsele :) Fick sy in den lite grand i halsen (där gummibandet sitter på fotot har jag nu sytt in den), annars är den skitbra.

Jag är verkligen en kattmänniska, tokkär i mina små fyrbenta älsklingar :)

De är ju inte riktigt som "normala" katter någon utav dem, så det är extra roligt att hitta på äventyr med dem. Tilde som nu fyllt 2 år har ju hela sitt första levnadsår varit instängd i ett litet badrum utan fönster. Efter ett år hos oss nu är hon ju trygg med att vara i en hel stor lägenhet inomhus, men att gå ut med henne i sele är otroligt spännande. Först är hon skiträdd, sen blir hon lite nyfiken och sen vips åker svansen upp i vädret och hon vågar pinna runt och utforska. Jättebra för hennes självförtroende! Hon växer lite varje gång.

Annars har vi sambons 2 bröder på besök i helgen, så det är fullt hus :)
Tror vi ska åka över till Öland nu och skaffa oss varsin pumpa.

Fy fan vad jag är bra!

Jag fick precis resultatet ifrån andra tentan.
Jag hade 63 utav 68 poäng! Godkänt med god råge.

Jag är så jäkla stolt över mig själv.
Det har liksom låst sig i skallen på mig när jag försökt läsa de senaste åren, nackskadan gör sitt också och det fastnar inte i minnet lika lätt.
Så jag har minst sagt varit toknervös inför skolstarten och de 2 första tentorna, att kugga på en av dem hade raserat mitt självförtroende.

Så det känns sjukt bra!
Fan vad bra jobbat av mig :)

24 av 25 p på basmedicinen &
63 av 68 p på skelettanatomin, jag är mycket nöjd!

*dansar*

TANKAR FRÅN EN DJURHEMSKATT

Nog är det ganska skönt ändå, då jag ligger här på en mjuk och varm filt.
Jag sträcker ut mig till full längd och gäspar så stort jag kan. Solen letar sig fram genom fönstret och det verkar vara morgon. Det kommer någon, bäst att inta position.
- Morr´n på er mina gullungar, säger en vänlig röst.
Okey är först fram till människan, som vanligt. Han tjusar och stryker sig kring hennes ben, Musse skriker i högan sky och Smokey kikar blygt fram under bordet.

Mat på gång, mums. Det är ett fasligt liv innan alla har fått varsin tallrik. Mig kommer människan in till sist.
- Hej lilla vännen, säger hon med en viskning.
Jag trycker mig mot väggen och lägger av ett högljutt väääääs. Mina dygn ute i det fria har gjort mig tuff. Jag kan alla knep när det gäller att försvara mig.
-Så ja, så ja, du behöver inte vara rädd.
Hon lyfter försiktigt på handen och håller den en liten bit framför min nos och blinkar med ögonen. Jag blir ställld, vad ska jag göra? Jag viker ner mina öron och ger henne min ängsligaste blick.
-Såja, såja, det är inte farligt, jag vill bara klappa dig på huvudet.
- Fräääs!
- Okej, jag ska låta dig vara. Jag sätter mig här på golvet en stund, jag ska inte röra dig.

Hon sjunker ner och sätter sig vid hyllan där jag ligger. Jag ligger stel som en pinne och vågar inte röra mig, knappt andas. Medan hon sitter där på golvet, pratar hon med mig. Talar om att jag är snäll och duktig och att det inte finns något här som är farligt. Det har hon gjort varje dag sedan jag kom hit. Mina ögon rör sig i sidled. Noterar att Malte och Sverker sitter utanför min nätdörr och ser avundsjuka ut. Usch, jag kan inte förstå att de vågar närma sig människan. Hon verkar ju visserligen snäll men hur ska jag kunna lita på det efter allt som har hänt? Jag kommer aldrig kunna lita på en människa mer. Efter en stund reser sig människan och säger att vi ses senare.

Phu, nu kan jag slappna av. När hon har gått kommer Zeb och sätter sig utanför min bur och tittar på mig med stora ögon. Honom känner jag sedan tidigare. Han har jagat i samma revir fast med rimligt avstånd mellan oss. Vi har slagits vid ett antal tillfällen, men nu när jag ser honom känner jag ingen anledning att bråka. På samma vis känner jag för de andra som bor här. Alla har sin egen tragiska historia att berätta och vi har alla blivit lämnade åt vårt öde. Jag ger Putte en sorgsen blick. Han hittades visst halvt ihjälslagen i en snödriva, därför går han lite vingligt och har fladdrig blick. Men har verkar så glad ändå, ingen är så levnadsglad som Putte.

Jag har mycket tid över till att tänka nu när jag ligger här i min bur. På min familj till exempel. Vart tog de vägen? Det känns så avlägset men ändå så nära inpå. Jag får en klump i bröstet när jag tänker tillbaka. Jag älskade dem så mycket, men mina känslor var tydligen inte besvarade. Tänk när barnen gosade med mig och vi lekte och hade skoj.... ända tills en kväll när jag hade varit ute på min långa runda och satte mig på trappen för att bli insläppt. Det var mörkt i fönstret på andra våningen där jag bodde. Jag klättrade upp i trädet för att invänta mina människor.

Minuter blev till timmar och till slut var jag så hungrig och frusen. Vart var min familj? Jag prövade att ropa men ingen hörde mig. Jag ropade om och om igen. Plötsligt öppnades ett fönster och en människa tittade ut och skrek!
- Håll käften kattkräk, här har du inget att göra. Din familj har flyttat så försvinn härifrån!
Det kunde inte vara sant....inte skulle min familj flytta ifrån mig....? De kommer säkert tillbaka.

Jag vet inte hur länge jag har varit ute på drift men det är ett par vintrar. Emellanåt gick det flera dagar innan jag kom åt någon mat. Ibland hade jag tur och kunde hitta en liten korvbit i en soptunna eller bröd och fågelmat som någon kastat ut.
Jag ryser när jag tänker på vintrarna då det snöade så att jag till slut inte kunde ta mig ut från mitt krypin. Gjorde jag det skulle jag förmodligen inte ta mig in igen. Då gällde det att hitta en en bil där man kunde ta sig in i motorutrymmet och hoppas på att motorn fortfarande var varm. Förra vintern frös jag så om mina öron och det gjorde så ont. Till slut trillade halva öronen av, så jag är nog inte så vacker längre.
Allra värst har det varit när människor har jagat bort mig. I början försökte jag söka mig till dem för att få hjälp men de flesta kastade saker efter mig och skrek elaka ord. En gång bussades en stor hund efter mig, men det blev mest synd om hunden.

Efter en tid vågade jag bara smyga mig ut när det blev mörkt av rädsla för allt ont. Jag var ständigt på min vakt och hoppade in vid närmsta buske vid minsta lilla ljud.

Det var när en människa en kväll råkade få syn på mig när jag satt och tuggad på en frusen pizzabit som det blev ändring. Hon kom tillbaka samma tid varje kväll och hade med sig riktig mat. Hon sa några vänliga ord innan hon försvann. Jag vågade aldrig visa mig så länge hon var kvar utan smög mig fram långt efter att hon gått, men en kväll blev jag överlistad. Människan hade gillrat en fälla åt mig och plötsligt satt jag i en stor bur och kunde inte komma ut.

Det var på den vägen jag hamnade här. Jag har varit här i tre veckor nu och jag börjar i alla fall att känna mig lite utvilad. Min rygg värker efter en smäll av en bil men det har blivit bättre sedan jag fått vila. Ofta kommer människan hit som fångade in mig. Då känner jag mig lite tryggare för jag tror inte att hon vill mig illa eftersom hon matat mig i ur och skur. Ibland kommer det människor hit och klappar katterna och ger oss godsaker. Igår kom det en tant på besök. Alpha hoppade upp i hennes knä direkt och sedan fick hon följa med tanten hem. Att Alpha vågade...

-Kniiirr.
Dörren öppnades igen. Det har blivit mörkt ute och människan är tillbaka. I ena handen bär hon en bur och in den sitter det en litenkattflicka. Människan öppnar buren bredvid min och lyfter ur kattungen. Oj, vilken liten krake. Hennes smala ben bär henne inte, så kraftlös är hon. Människan försvinner en stund och kommer tillbaka med en filt och varm välling. Hon lindar försiktigt in kattflickan i filten och sätter sig på golvet med henne i knät. Hon matas med vällingen medan människan pratar
lugnande med henne. Jag somnar av kattungens kurrande och vaknar inte förrän det är ljust ute.

Jag minns genast kattflickan i buren bredvid och vänder mig om för att säga godmorgon... men buren är tom. Konstigt, tänker jag medan en olustig känsla dyker upp inom mig. I samma veva öppnas dörren och människan kommer in.
- Mina gullungar, säger hon med en svag och trött röst, inte lika munter som hon brukar låta. Jag lyfter lite på blicken så att jag kan kika över burkanten, hon ser ledsen ut. Hon sätter sig på en stol och genast hopps Sven upp i hennes knä. Jag ser tårar börjar rinna ner för hennes kind, och Sven är snabbt där och tvättar hennes ögon för att visa att han förstår. Okey, som är en intelligent katt, men som har svårt att visa känslor, hoppar upp och börjar dra i hennes hårsnodd. Det är hans sätt
att visa att han bryr sig. Vi förstår alla vad som hänt under natten.

- Hon slapp i alla fall vara ensam mot slutet, viskar människan medan hon smeker Sven över ryggen. Till slut reser hon sig och går mot min bur. Nu eller aldrig tänker jag, och tittar henne rakt i ögonen, medan hon blinkar åt mig. Med samma lugnande ord som alltid går hon emot mig och sträcker fram sin hand. Jag ligger blickstilla, jag ser handen närma sig och jag håller andan medan jag blundar. Plötsligt känner jag hennes fingrar klia mig försiktigt på huvudet. Jag glömmer tid och rum och reser mig för att hon ska komma åt att klia hårdare. Vilken känsla! Minnen från förr dyker upp och jag känner mig trygg igen.

Det ska visst komma fler männskor och hälsa på oss idag. Kanske väljer någon av mina hemlösa kattkompisar att följa med dem hem? Det kommer kanske dröja innnan jag törs lita på människor igen, men en dag kommer säkert jag ocskå att få ett nytt hem. Ett hem hos en familj som bryr sig och som aldrig någonsin skulle kunna överge mig igen.
...och jag skulle vara dem evigt tacksamma att de valde just mig....

Skrivet av "Fiona"

Jag snubblade över denna underbara berättelse på ett kattforum och blev rörd till tårar. Det här är min vardag, det är dessa svikna själar jag hjälper varje dag. Jag fick tillåtelse att sprida texten, det behövs verkligen mer eftertanke och medkänsla i vårt samhälle.

Snälla hjälp till att hjälpa om du kan.
Katter har också känslor.

Åh vad det är underbart att vara hemma igen!!

Jag har varit i Göteborg på skolan tis-sön och kom hem sent igår kväll, helt utmattad. Vi har under onsdag, torsdag och fredag pratat lite anatomi och tränat palpation, artikuleringsbehandlingar och lite mjukdelsbehandlingar på varandra i klassen. Dvs 3 dagar i trosorna ;)

Det har varit mycket intressant, spännande och knepigt. Jag har ju ingen erfarenhet alls utav att se, känna och ta på kroppen på detta vis, så man var mycket trött i huvudet på kvällarna.

Var exakt ska jag trycka? Är detta leden, är jag på rätt ställe? Tar jag för hårt, för löst? Står jag rätt, nej sträck armarna så inte axlarna tar så mkt stryk. Kroppen intill bänken, rak i ryggen. Hur känns det? Ska det kännas så här? Hur trycker han därborta egentligen? Rör det sig? Kände jag nåt röra sig?

Hm, ja det är minst sagt knepigt att som nybörjare koncentrera sig på Känslan i kroppen man tar på. Den fingerkänsligheten tar tid att träna upp. Att lära sig känna små, små skillnader i vävnader, känna skelettet via en vävnad utan att trycka så att man känner själva skelettet, att lära sig "lyssna" via sina händer.

Vi har tränat nedre extremiteter denna gång, lärt oss hitta benen på kroppen, lederna, ett par ligament, lärt oss artikulera leder och stretcha lite mjuka vävnader. Kul! Nu ska jag bara träna så mkt som möjligt på så många som möjligt här hemma tills nästa gång!

Efter de 3 dagarna blev det helg, men ändå inte för oss.
Då var det tenta kl 08 både lördag och söndag, först basmedicin och sedan anatomi. Efter tentorna var det föreläsningar i Cellpatologi till kl 17 båda dagarna. Min hjärna är fulllkomligt slut!

Basmedicintentan fick vi tillbaka redan på söndagen, alla fick godkänt!
Till min stora förvåning hade jag 24 utav 25 rätt!! å den poängen jag missat var mer ett missförstånd kring hur utförligt man skulle svarat på en fråga, det var ingenting jag inte kunde. PHU!!
Anatomin var dock svårare och den får vi vänta på för resultatet.

En tuff vecka, det är verkligen som att vara på Arbetsläger.
Hemsk jämförelse jag vet, men jag kommer inte på nåt bättre.
Jag har somnat mellan kl 21 och 22 varje dag, fullkomligt slut. Efter vi slutat om dagarna vid kl 17 har jag och nån klasskompis några dagar suttit kvar ett par timmar och tränat ihop inför tentan. LÅNGA dagar för mig och min trasiga kropp som aldrig varit igång så här mycket.
Det har varit jättemysigt att bo hos Jenny och Emil i deras underbara lägenhet (skulle velat ta med mig deras vackra gamla trägolv hem!), men det är också skönt att vara hemma igen.

Hem, ljuva hem.
Den älskade sambon att hålla om, pussa på och gosa med.
Katterna som spinner som traktorer och följer mig t o m in på toa.
Bara hela hemmet! Mina väggar, mina golv, min säng, min toalett, Allt! Den där energin, Hemma.
Den smeker hela min själ just nu.
Harmoni.

Det var till och med skönt att återse gamla Kalmar när tåget rullade in på stationen. Man kan tycka det är litet och tråkigt när man bott här nästan hela livet, men just nu i mitt liv trivs jag toppen med det! När jag var yngre, när jag bodde i Lund och suktade efter Malmö eller Göteborg fanns en längtan till större städer. Men där jag är nu i livet längtar jag snarare ut på landet. Naturen, lugnet, tystnaden.

Jag gillar Göteborg, men jag känner mig lite malplacerad.
För mycket folk, för mycket stress. Söndagsmorgonen när jag kl 07 rullade fram med spårvagnen genom en sovande stad så njöt jag. Knappt en människa ute. Ett helt annat Lugn i luften.

Idag ska det bli skönt att åka till jobbet och bara hålla på med katter och städa. Inte anstränga hjärnan för mycket ;) Den behöver vila lite!
Men bara lite, imorgon börjar pluggandet inför nästa tenta! Den jäkeln blir knepig, det är cellpatologi och jag fattade nog inte hälften när läraren gick igenom det. Tur att jag spelar in alla föreläsningar. Det är verkligen in på detaljnivå i cellära, om tumörer och inflammationer och förfärligt många konstiga namn på allting. Visste du tex att det finns 5 olika sorters antikroppar?

Mycket trevligt att få veta efter många år inom hästvärlden med borelia och erlichias-blodprover där provsvaret endast visar om det fanns antikroppar eller inte. Att man kunnat testa VILKA antikroppar det var och därmed lätt bestämma om det är gamla antikroppar från en utläkt sjukdom eller om det är en pågående, har ingen nånsin nämnt?! Det gör mig så arg! Jag och säkert många med mig har behandlat häst med starka mediciner emot borrelia/erlichios med grund att det FINNS antikroppar och hästen visar diffusa symptom, alltså BORDE det vara en pågående infektion. Aldrig har en enda veterinär yttrat en ord om att man faktiskt kan se VILKA antikroppar det finns i kroppen?!

Det är nämnligen så att antikropparna av typ IgG bildas först några veckor efter insjuknandet och blir sedan kvar många många år, oftast resten utav livet. Medans IgM är antikroppen som bildas först vid sjukdom och försvinner någon månad efter man blivit frisk.

Varför i hela fridens namn begär inte veterinärer som arbetar med detta, att blodprovssvaren visar vilken typ utav antikropp man hittat?!
*skakar på huvudet*

Hur som helst blir det tufft att banka in allt detta i skallen, men det ska gå!
Förresten är inte bara min hjärna utmattad, min kropp är det likaså. Min leder! Oh vad ont jag har i mina leder! ;) Vi har tränat så himla mycket på varandra att jag blivit totalt överbehandlad! Dessutom upptäckte jag att min kropp inte ännu är helt bra efter omkullridningsolyckan förra vintern då jag fick 600 kg häst över mitt vänstra ben och haltade runt i 2-3 månader med ridförbud.
När vi artikulerade lederna fick jag dagen efter ont i vänster höftled, knäled och fotled, precis de som tog så mkt stryk vid omkullridningen. Ajdå. Höger bens leder är det ingen fara med, men vänsterns är lite ömma fortfarande. Men så var jag också jättedum och gick en lång, tuff promenad direkt efter skolan den dagen vi artikulerade alla leder ;) Jag kände mig ju så galet rörlig! *skratt*

Synden straffar den dumme!?

Fast lite otäckt att min kropp inte återhämtat sig helt sedan olyckan, det var i december förra året tror jag, så det är ju för sjutton snart ett år sedan... Läskigt.

Nu ska jag njuta lite lugn frukost.

Livet har så märkliga vändningar.
Skrämmer mig lite, när livet vänder för fort.
Man vet aldrig om det är lycka, sorg eller död bakom nästa vändning.

Hur lever man ut Nuet bäst?
Hur njuter man lyckan bäst, här och nu?
För att ta tillvara på lyckan liksom.
Jag tänker alltid så mycket. För mycket ibland.

Jag jobbar hårt på att vara en envis optimist.
En stor romantiker som kanske sett en fånig film för mycket, men som starkt och helt tror på Kärleken. Men det jag måste inse, både i kärleken och i allt annat i livet, är att jag måste hitta Min väg, Min kärlek, Mitt sätt, Min lycka.

Jag tycker om inspireras av andras visdom, har mina privata livsgurus.
Inget fel, inspirerande, men jag börjar lätt jämföra.
Varför är det så svårt att vara stor, stark och hundra procent trygg i sig själv?

Kanske för att jag sett mycket olycklig kärlek, sett par som hade varit lyckligare ensamma än med varandra men ändå håller ihop, kanske för att jag förr aldrig trodde jag kunde hitta den äkta kärleken. Kanske för att jag haft så hårda ord om mig själv inom mig förr, är det svårt att helt tro på mig själv?

Det är en underbar gåva att älska någon.
Har du älskat någon så mycket att dina ögon tårfylls av översvämmande lyckokänslor?

Jag är en känslostorm.
Jag vill ha mina sagor, mina förebilder.
Jag blir så ledsen när någon jag tycker om och jag har sett lysa så utav lycka, plötsligt förlorar sin kärlek.
Finns det inga sagor, inget lyckligt slut? Vad vill ödet egentligen?

Vad vill ödet mig?
Min stora lärdom i livet är nog att känna att jag Räcker till.
Hitta min inre balans.
Min trygghet.
Jag hoppas verkligen det blir med Kärleken vid min sida.

Jag tänker iallafall aldrig sluta kämpa.
Detta lejonet behöver hitta tillbaka till mer utav sin envishet!

Bara för att vi inte kan påverka allt, ska man inte sluta försöka påverka det man kan. Styr ditt liv! Kämpa! Njut. Älska dig själv något vansinnigt :)

Det är mina ord till mig och alla.

Separationsångest?

Har annonser ute på min sadel och jag har lämnat in den i hästaffär för försäljning, äntligen. Det känns för jävligt.
Alltså jag förstår ju att den inte passar pållan längre eftersom hon numera behöver en bredare bomvidd men det är så jäkla tråkigt! Älskade sadel. När man börjar titta på andra sadlar, begagnade i olika märken inser jag vad jag mister!

Detta underbara mjuka gelsäte, den smarta uppbyggnaden så att man sitter rätt direkt, stöd på rätt ställen, bra läder, bra kvalitet på allt. De stora breda bossorna, cutback vid manken, bred, luftig kanal och mjuka välstoppade bossor. Det finns knappt fler sådana!

Skulle jag köpa en ny likadan sadel fast en stl större i bommen skulle jag behöva hosta upp runt 8 tusen MER än jag tros få ut för min gamla. Pengar som absolut inte finns, eller kommer finnas de närmaste 4 åren som fattig student. Begagnad i den bomvidden är ovanligt.

Så ja, jag har nog lite separationsångest.
Vill typ ge bort hästen, gömma mig under en sten och dö.

HATAR att köpa sadel.
95 % är skräp och jag är inte kunnig nog att urskilja guldkornen.

Älskade sadel :'(

Hoppas någon köper dig snart så jag slipper min ångest.

Man vet att det är Höst när det plötsligt tar minst 3 timmar i stallet igen.

Med andra ord, nu har vi stallat in hästarna och flyttat dem till vinterhagarna. Dock är det en himlans massa gräs i vinterhagarna, ännu mer än på betet så det känns märkligt att säga att de inte går på bete längre...
Dock är de inne nattetid.
Så nu är det mocka som gäller igen, faktiskt lite mysigt. Avkopplande.

Dock verkar vädret inte fatta att det är höst nu.
Idag har det varit jättevarmt, klibbigt, svettigt och fuktigt. Äckligt väder.
Jag och Gabby skrittade ut i skogen ca 45 minuter och hon var blöt av svett när vi kom tillbaka! :O Som sagt, äckligt väder.

GE MIG HÖSTVÄDER!
Ja, vackert höstväder alltså. Med sol men vettiga temperaturer, torr luft och längärmatväder.

Jag provade ett par koftor på stan idag när vi köpte en present till mamms som fyller år imorgon, höstlängtan med gosiga koftor, problemet är bara att det var så varmt att alla gick klädda i linne/kortärmat. Då är det plötsligt inte lika skoj att prova koftor...

Jag har en ny kärlek!
Mina 2 orkidéer :)
Den ena fick jag utav Ullie på min födelsedag och den andra utav sambons föräldrar lite i efterskott. Underbara! Jag har aldrig haft orkidéer innan, inte vågat. Så jag är lite rädd att jag ska lyckas ha ihjäl dem men jag hoppas inte det. De är ju urvackra. Båda två står i full blom just nu och den vita har så runda blommor, ser nästan ut som bomullstussar, ofantligt vackert!
Överlever dessa kommer det med stor säkerhet bli fler orkidéer i framtiden :) Me love!

PS: Mina skedar var inte sålda! wiiee.

Det finns många vardagshjältar.
I mitt liv är min mamma och pappa enorma hjältar som ofta ställer upp när jag har dåliga nackdagar med hemskt ont.

Men det finns en annan vardagshjälte i mitt liv som är helt underbar.
Idag när jag kom hem från jobbet, helt slut efter 9 tim med öppet hus och massa människor och full rulle, så luktade det mat när jag öppnade ytterdörren. Då har min underbara sambo diskat, plockat iordning, tvättat och gjort fint, varit och handlat, lagat mat, dukat fint i köket och lagt upp mat på fintallrikar.
Han visste att jag skulle vara helt slut när jag kom hem :)

Så jäkla underbart att komma hem till det!!

Då blir mitt hjärta överfullt av kärlek, tack min älskade!
Han är helt otrolig :)

Min hjälte.

Idag har vi haft Öppet Hus på katthemmet med lotterier, försäljning utav hembakat, fika och korv, visat katterna men också haft loppis. En uuuuuuuuuutmattande dag för knopp och kropp, men jag gjorde ett par loppisfynd faktiskt :)
Jag har suktat efter loppisar nu på senaste, för nu när jag är heltidsstuderande och halvtidsjobbar och knappt ens hinner med mig själv, så är det givetvis massa roliga loppisar och aktioner nära här.

Det är ju alltid mycket småprylar man inte vill ha, men det var lite roliga saker också. Jag köpte två gamla, fina, vita linnedukar. Det har jag tänkt göra länge. 30 spänn för båda ;) Jag köpte också två vita krukor i lite olika utformanden, 10 spänn styck. Jättefina! Passar in perfekt här hemma.
Foton kommer imorgon, ikväll när det är mörkt gör blixten på kameran bilderna så fula. Jag hade också spanat in en ask med jättefina matskedar i silver, 12 st för 50 spänn men jag slog inte till tyvärr, jag tror någon annan köpte dem sen. Det var lite synd att jag inte köpte dem.

Önskar jag hade tid att gå på fler loppisar.
Men nu är det Skolan som gäller i fyra år framåt, varje ledig stund.
Jag kommer försöka boka upp mig så lite som möjligt, för jag vill verkligen klara detta, lära mig detta, lyckas.

Å så är det förbenat intressant med!

Jag borde sitta vid mitt skrivbord och plugga anatomi just nu.
Men jag har svårt att koncentrera mig idag.

Snart kommer jag nog behöva ta ett beslut som jag aldrig förr behövt göra själv. Ett beslut om liv och död.

Vem är jag att bestämma när ett liv ska ta slut?
Vem är jag att sätta stopp, avsluta något så fantastiskt som att leva?

Jag har lärt mig om etik, moral och värdighet under min uppväxt.
Att djuren är utlämnade i våra händer och det är vår skyldighet att ta hand om dem på bästa sätt, respektera dem, älska dem, vårda dem och att de på många sätt är våra jämlikar. Men också att när vi tar dem under våra vingar så har vi en skyldighet att ge dem ett värdigt slut, en gåva vi inte alltid kan ge våra närmaste människor. Skyldiga att låta dem somna in om de är gamla och lider. Jag har fått inpräntat att döden är bättre än stort lidande.

Men att stå där och vara den som bestämmer, det är hemskt.

På jobbet tar vi ofta sådana beslut, jag har varit med och avlivat flera katter och det har gjort ont i hjärtat, men jag har kunnat hålla distansen. Det har inte varit jag som behövt fatta beslutet, bestämma. Man sörjer en förlorad vän en dag, men nästa dag kan man rädda 5 nya. Det är så annorlunda.

Att däremot fatta detta beslutet själv, över min katt, är en annan sak.

Men hon har haft ett bra liv.
Det är min skyldighet att ge henne ett värdigt slut också.
Men fy vad stort det känns.

Min fina lilla Alicia.
"Vildkatten" som ingen trodde skulle bli tam.
Den första misse jag egenhändigt räddat.

Hon har fått en stor knöl eller tillväxt i ansiktet. Troligen en tumör :(
Men vi ska söva henne, titta i munnen, och ta prover i nästa vecka för att vara säkra på att det inte är något annat.

:(

Härliga höst!
Ja nu är det september och då är det höst :)
Okej löven har inte riktigt skiftat färg och idag har det ändå varit ganska varmt i solen, men luften är torr och hög, friskt och härligt!

Det är väl ändå underbart med riktigt fina höstdagar. När man behöver en gosig långärmad, gärna med polokrage, när solen lyser på massa fallna löv i starka färger, att skritta på en varm hästrygg i en höstvacker skog med den härliga luft som bara finns på hösten. Mys!

ÄNTLIGEN kan man rida i skogen igen!
Avskyvärt vilken invasion utav blinningar och bitandes eländen det har varit i skogen denna sommar, det är först nu de är nästan helt borta. Så jag och skruttan har ridit i skogen hela helgen och myst på små krokiga stigar, över backar och stockar och njutit. Lika lyckliga båda två.
Ikväll ska vi nog rida lite på fältet bakom stallet, ett stoort gräsfält (eller två) som vi får rida på igen nu när alla skördar är över. Jämnt och fint med en stor backe på varje fält, perfekt.

Helgen som gick var en social helg.
Sambons föräldrar var här på besök, första gången sedan vi blev tillsammans för 3 år sedan faktiskt. Det var roligt att visa dem vårt hem, laga middagar ihop och gå en tur på slottet. Vi bjöd också hit mina föräldrar på fika, det var faktiskt riktigt nervöst när hans och mina föräldrar träffades för första gången :) Det kändes....stort på nåt sätt. Seriöst. Men det gick jättebra.

Denna veckan ska gå i skolböckernas tecken.
Jobb, häst och plugga. Plugga, plugga, plugga. Vi har 2 tentor om 2 veckor och det är MASSOR att lära in, jag vet inte riktigt hur allt detta ska lyckas fastna i min hjärna men jag ska kämpa! Det svåraste just nu tycker jag är alla ligament, svårt att förstå ifrån fotona hur ligamenten ligger, och går. Samt att komma ihåg deras ibland mycket krångliga latinska namn. Har massor utav jobb framför mig, men det är kul med! Krävande men intressant!

Nähä, no time for das computer.
Nu stallet, sen plugga lite till innan sängen.

Efter nästan en hel vecka i Göteborg och enormt mycket i skolan, kom jag hem till Kalmar igen i söndags kl 22. Då var jag bra trött!!

Att då få komma hem till en sambo som superstädat hela lägenheten var underbart! Han hade också tvättat upp all tvätt intill sista plagget i tvättkorgen, plockat iordning, dragit om elen vid spotlightsen i köket, byggt en hylla åt mina småsaker och målat en vägg i köket som blivit lite märken på.

Men inte nog med det.
Inledd i ett sovrum fyllt med levande ljus visade han mig vad han slitit med hela veckan, en hel makeover! Han hade målat om, tapetserat, byggt om nattduksbordet, målat garderobens fula utsida, skruvat fast det lösa handtaget på dörren,gjort iordning arbetshörnan och byggt ett eget bord åt min nya skrivare/kopiator.
Vi hade pratat lite löst om att vi båda ville göra om sovrummet igen, få det ljusare, men tänkt göra det längre fram. Den luringen överraskade mig totalt!!

Allt detta för Min skull! Kärlek!
Han ville ge mig en lugn, harmonisk vrå att kunna sitta och plugga i, nu när det hårda studielivet börjat för mig. Med det i åtanke hade han ägnat 6 timmar till att med olika metoder få till en snygg text i latin, som han målat i guld på väggen ovanför dörren.
Det är tänkt att ge mig styrka och inspiration och handlar om Lejonets styrka, jag är nämnligen lejon.

Han gör mig så genomvarm i hela hjärtat.
Underbar.
Vilket stöd!
Vilken omtanke.
Jag är älskad utav ett äkta glimrande guldkorn.
De är sällsynta.

Tack älskade.
Du ger mig kraft!

PS:
För den som glömt, så här såg sovrummet ut innan....

Och så här såg det ut när vi flyttade in, med äckliga fläckar på den gamla tapeten...

Ett litet mirakel

i min hand.

Fantastisk!

Nu har Allvaret börjat!

Nu har jag avverkat de 2 första dagarna utav 4 år på osteopatutbildningen!
3 dagar kvar denna veckan, söndag kväll klockan 22 är jag tillbaka hemma igen, nu är det Göteborg för hela femman.

Schmack!

Som om någon totalknockat mig med en stenhård höger.

Det går verkligen inte att i ord beskriva hur trött jag är.
Hur hela min kropp skriker utav ont, hur hjärnan känns sönderbränd efter på tok för mycket aktivitet och alla ord, termer och latin snurrar runt därinne som i tecknade serier när någon blir yr...

Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så här utmattad, ordet känns hemskt otillräckligt, utmattad är bara början. Jag trodde ärligt talat inte att jag kunde vara så här slut. Att det var möjligt.

Men det är skitkul!
Fascinerande, intressant och stimulerande.
Men jätte, jätte, jätte, jätte, jätte, jätte, jättemycket att lära sig!!
Hundratusentals latinska namn på delar på kroppen, som jag ska lära mig utantill. Namn på riktningar, rörelser, funktioner. förhållanden.

Min klass är på 27 personer tror jag, en hop med grymt intressanta människor. De flesta har dock mer egen erfarenhet än mig, väldigt många massörer eller massageterapeuter, någon personlig tränare, healingubildad osv och de flesta har läst lite anatomi innan, en del kan sin anatomi skitbra.

Jag kan ingenting. Jag har aldrig läst någon anatomi. Jag har ingen personlig erfarenhet utav att jobba med manuell behandling.

Men jag är glad ändå ;)
När jag inte sliter mitt hår utav förvirring förstås.
Som tur är så finns det ett fåtal till i klassen som har lika lite förkunskaper som jag. En av dem sitter bredvid mig, jätteskönt. Vi förstår varann.

Det är verkligen spännande, intressant, men svårt med alla anatomin.
Jag vill verkligen klara av det här!
Jag vill verkligen bli osteopat!
Så spännande, nu är jag igång, på väg! :)

Jag är så jääääääääääääääääääääääääääääääääääävla slut! :O

Idag fyller jag 26 år!
Jag har haft en härlig dag, trots att det regnade, jag brukar nästan alltid ha sol och fint på min födelsedag annars.

Jag fick förutom en välbehövlig sovmorgon frukost på sängen, stoooort paket av sötsambon och lite skönsång! Sedan har vi bakat och fixat och gjort fint inför kladdkakekalas för di nära och kära på eftermiddagen. Jag bakade en vanlig kladdkaka, en vit kladdkaka och chokladrutor, behöver jag säga att temat var choklad? ;) Allt garnerades med massa frukter såsom kiwi, physialis, färsk ananas, passionsfrukt, chokladbitar och hallon. Det blev fantastiskt vackert! Samt farligt gott. Jag är mätt fortfarande! Knappt orkat någon mat alls idag pga den chokladorgien. Ananasen var jättegod, jag har inte själv köpt en hel, färsk ananas innan och ätit, det var bra mycket godare än på burk.

Tack för alla fina gratulationer!

Nu är helgen strax slut och en nervpirrande vecka väntar.
Men det har varit en jättemysig helg. Fullpäckad! Den har känts längre än vanligt.

I fredags var vi hund-och husvakt och hade tacoskväll i mammas och pappas mysiga villa och njöt utav Hus, något vi båda längtar efter en dag i framtiden. Lördag tillbringade jag, lillasyrran och Ullie på auktion nästan hela dagen. Jättekul! Himmel vad mycket fult skräp som säljs men också en hel del riktiga fynd. Tyvärr tog det väldigt lång tid och när vi åkte hade de inte ens hunnit till möblerna ännu, jösses.

Vi fick med oss lite småsaker hem iallafall, jag ropade in en stor kartong med 12 vanliga tallrikar, 12 djupa tallrikar och lite söta gamla kaffekoppar, fat och en gullig tvåörad sockerskål för endast 50 kr inklusive slagavgiften!
Det auktionerades ut jättevackra gamla vita linnedukar men tyvärr var det mesta fläckigt så jag struntade i det, önskar mig lite vackra gamla vita dukar annars, älskar det. Det är så jäkla roligt att gå på auktion, och spännande! Fast Ullie och jag är nog lite udda, för vi sitter och fnissar och fasar över alla (i vår mening) fula saker folk kan ropa in för ofattbart stora pengar och studerar nog folk lika mycket som prylarna ;)

Ett spännande inslag var när jag skulle till min lilla häst i fredags efter jobbet. Det var inte helt lätt... När jag skulle svänga in på uppfarten till stallet var det "något" i vägen!?

Han hade lyckats dra ner staketet många meter för stallägarna, dragit med sig brevlådan, undvikit ena trädet, flyttat en stor gammal stengrindstolpe som väger runt 400 kg och kraschat in i stenmuren som flyttat sig åtminstone en halvmeter. Lyckligtvis skadade sig inte föraren, men bilen var mest skrot och den stod mycket strategiskt placerad mitt för vägen till stallet, med kanske en meter kvar till andra trädet till vänster, uppfarten ramas in utav ett träd på varje sida. Efter att ha stannat, kliat mig i huvudet, gått runt och tittat hittade jag ett sätt att ändå ta mig till min kära häst. Jag fick plocka bort lite bråte och köra där stallägarens staket förut stått, rakt över gräsmattan.

Föraren hade väjt för ett rådjur sa han, först kört ned i ena diket, pajat däck, hjul och allt på en stor sten långt ner i diket som slungats iväg fler meter och sedan över till motsatta sidan och in i staketet och stenmuren.
Tur att han inte fick någon av staketstolparna genom rutan!

Vi var tyvärr tvungna att rida ut den vägen sen på ridturen och när vi kom tillbaka fick vi snällt vänta, för då var bärgningsbilen där och nu var både infart och gräsmatta blockerad. Svårt att ta sig till stallet idag!!

Så det kan gå! Man inser vilka krafter det handlar om.

Måndag snart.
Tvätta, packa, förbereda.
På tisdag strax efter jobbet går tåget emot Göteborg och sen kommer jag inte hem förrän sent på söndag kväll.

This was a good day :)