Ja synden straffar sig och det är sannerligen en synd att inte lyssna på sin egen kropp.

Jag gick förstås till jobbet imorse, trots att jag mådde knas.
Yr, illamående, kallsvettig, ont i nacke och hela kroppen och förkyld.
Skulle ta det lite lugnt och bara städa i karantänerna, men väl inne i den tredje hände något otäckt. Jag hade känt mig yr, kallsvettig, konstig och trött hela tiden, men det händer då och då när nacken är dålig. Men plötsligt började det sticka i händerna och armarna upp till armbågen och snart även i fötterna. De blev kalla och avdomnade, jag började tappa känseln. Jag trodde jag skulle svimma på riktigt!!

Jag bara släppte allt och gick direkt ut och satte mig ned i soffan.
Fy fan vad otäckt.
Det tog en riktigt lång stund och en kopp varmt te innan det släppte.
Usch vad otäckt att känna på sina egna armar och känna att de är kalla och bortdomnade... Jag blev jätterädd.

Jag mår fortfarande konstigt.
Helt luddig i hjärnan, som om jag vore full eller som om jag inte sovit på 3 dygn. Yr, snurrig, ont som sjutton i kroppen. Klarar knappt att köra bil, koncentrationen är kass, känner mig livrädd att jag ska missa något i trafiken eller svimma till och köra i diket...

Jag har iaf beställt en tid på vårdcentralen på onsdag för att ta lite prover, pratade med en konstig tanta i telefonen men hon bokade en tid åt mig iaf. Hon försökte motivera det med att man kan ju känna så utav nackskador... hmf, jag har haft min i 7 år nu, aldrig har jag fått sånt känslobortfall, å dessutom brukar nackrelaterade känslobortfall starta i överarmarna och liksom stråla ut från axeln och nedåt. Det är förstås möjligt att jag har en dunderlåsning i nacken som orsakat detta, men att ta lite blodprover är väl aldrig fel. Jag har tänkt kolla upp mitt B12 länge, dessutom behöver jag nog ta nytt stelkrampsvaccin eftersom man lätt blir biten på jobbet och det var snart 20 år sedan jag fick det sist.

Vad lära utav idag?

Lyssna på din kropp människa!
Jag skulle förstås varit hemma från jobbet, jag måste sätta gränser åt mig själv, ingen annan tar hand om mig. Jag måste stå upp för min egen kropp. Jag ska inte vara så jävla tillags, jag ska lyssna på min kropp!
För det är bara jag som verkligen kan höra den.
Om jag bara lyssnar lite bättre.

Nackdelen med mitt annars underbara jobb är att det är väldigt svårt att hålla sig hemma när man är sjuk. Vi är ganska underbemannade speciellt så här på sommaren så jag känner mig som en skithög om jag är hemma.
Men idag hade jag nog behövt det.
Jag har åkt på en urtråkig sommarförkylning, har dundrande huvudvärk och öm i hela kroppen, grymt ont i halsen och svalget, kan knappt svälja och igentäppt i näsan med värk vid bihålorna.. blä. Vet att jag kommer vara yr, illamående och ha strålande värk i nacken om jag jobbar idag.

Men samtidigt vill jag till jobbet. Ansvarskänslan. Å det är mysigt på jobbet, trivs ju så bra där.

Blä. Skitmåndag.

*vill krypa ner under täcket igen*

Frustrerande.
Det är verkligen motigt med ridningen just nu.

Jag har ingenstans att rida!
Padocken är antingen för dammig eller översvämmad nu med det knepiga vädret. I skogen har det skett någon sjuk överproduktion utav stora, elaka bitandes blinningar. Aldrig under mina 19 år med hästar har jag sett så många blinningar! Det går inte att rida i skogen överhuvudtaget, oavsett tidpunkt på dygnet, oavsett väder. Jag och pållan blev jagade utav 30-40 blinningar en dag, vi fick panik båda två, det går bara inte att vara i skogen.

Vi har många fina skogsvägar annars med bra klätterställen, galoppställen och även små jämna fält i skogen där man kan rida jättebra. Men som sagt går det inte att vara i skogen alls nu.
På fälten kan jag inte heller rida nu, alla bönderna inväntar en andra skörd. I höst är det inga problem, nu finns inga fält att rida på.
Åka till ridhus i sommarvärme för att rida, där det säkert också är dammigt, gör jag bara inte. Hon är inte ens igång.

Jag har EN grusväg att rida på. Den går förbi några gårdar, förbi ett par fält och går sedan långt in i skog där det är många kalhyggen så det är inte så farligt många blinningar där, än iaf. Den är lyckligtvis gräsbeväxt i mitten så att man kan göra lite mer än skritta.

Hur sätter man igång, eller håller igång en häst under dessa förhållanden?
Gha!
Eftersom pållan vrickade sig i hagen för ett par månader sedan så har jag de senaste 3 veckorna försökt sätta igång henne, jo tjena det går ju jättebra utan någonstans att rida! Egentligen skulle hon nu ridas i skogen och inte på asfalt sa veterinären men enda sättet att komma till den långa grusvägen, min enda ridplats, är att rida på asfalten 5-10 minuter.

Dessutom, som om inte detta räckte, så höll jag på att bli ihjälkörd på den grusvägen häromdagen. Den är kurvig och sikten är dålig. När jag skrittade tillbaka på grusvägen hörde jag ett dån, en stor jävla jeep kom körandes i full fart bortom kurvan och såg inte mig, jag trodde på allvar att vi skulle bli ihjälkörda. Jag fick panik och försökte få ner Gabby i diket men hos bara frös fast, vägrade gå. Killen fick tvärbromsa så gruset flög men hann stanna lyckligvis. Så den vägen känns inte jättekul att rida egentligen... men vad gör man??

Så nu rider jag väldigt lugnt och väldigt sporadiskt. Går ofta på promenader med henne istället för att rida, känns som att det frestar mindre att promenera än ridas på asfalten. Skitsurt. Jag ville ju komma igång lite med henne nu, njuta lite sommar, men nu längtar jag fan till hösten. Inga flugor eller äckliga blinningar, ingen klibbig åskvärme, massa fält man får rida på, långa skritturer bland prasslande höstlöv i skogen eller en härlig galopp längs mjuka vägen i skogen... Eller varför inte lite dressyr på ett av de små fälten inne i skogen, i en långärmad tröja i höstsolen.

Visst, jag kunde ju ställa av henne helt en månad, låta henne endast gå på bete och strunta i ridningen, men det är bara inte vad hon mår bäst utav. Hon blir så tjock och stel utav att bara stå och beta hela dagarna och nätterna, å loj i sinnet. Hon blir pigg i både kropp och själ utav ridning, så är det bara.

Lilla skruttälsklingen.
Hoppas det blir bättre snart.

Det finns en katt på jobbet som fångat mitt hjärta.
Hon är i ett bedrövligt skick, totalt utmattad.
Troligen har hon lämnats, blivit övergiven för över 10 år sedan när någon flyttat/dött. Hon har säkerligen fått otaliga antal kattungar ute under åren och varit med om mer än jag skulle vilja veta.

Trots det har hon det största hjärta man kan tänka sig.
Vi fick in henne bara ett par dagar innan hon födde SEX vackra kattungar.
Denna magra, beniga kropp har närt sex ungar i flera månader nu.
Hon får förstås ett jättebra näringsrikt torrfoder hos oss, burkmat 3 ggr om dagen och har i två veckors tid fått en slags superburkmat utav veterinären som man ger till de absolut sämsta djuren. Hon känns ändå lika mager.

Man känner varenda ben i hennes kropp.
Hon är så trött, sover jämt. Orkar ingenting.
Men så snäll.
Buffar lite på handen, älskar att bli klappad under hakan och kliad i nacken.
Hennes ögon... åh hennes ögon. De gör mig tårögd. De är så slutkörda att man undrar hur hon någonsin ska hitta energi i själen igen.

Hon är nog ganska skygg i grund och botten men så orkeslös att hon inte orkar kämpa emot när man lyfter henne. Men så snäll, skulle aldrig klösa eller bita, hon förstår nog att vi hjälper henne.

Mitt hjärta ömmar så för denna katt.
Jag vill bara hålla henne i min famn, värma, vårda, hjälpa henne.
Hade jag inte haft egna katter hade jag hemskt gärna velat ta hem henne, ge henne allt det hon saknat i många, många år och säkerligen gett upp hoppet om. Hon är så tapper, har kämpat så hårt i så många år, att nu när hon fått komma in i värme och trygghet, med fri tillgång på mat, så har hon släppt ner garden, kroppen har låtit sig vila och den är så körd i botten att hon inte kommit igen än. Jag hoppas det vänder när ungarna flyttar till egna hem om en månad, när hon inte har någon som diar, när hon får ro om sig själv, vila ifred och förhoppningsvis gå upp en massa i vikt.

Men jag är så orolig för henne.
Orolig att hon är sjuk, att kroppen tagit för mycket stryk under dessa hårda år ute. Orolig att det inte bara är ungarnas diande och hennes grava undervikt som gör henne så här trött. Veterinären har givetvis undersökt henne och hon tror att katten ska bli bra igen med tiden, men jag har en gnagande oro i magen. Troligen eftersom jag fäst mig så vid henne.
Man ska inte fästa sig vid vänner som man vet att man inte får behålla.

Men hon behöver kärlek.
Värme, kärlek och energi av någon. Så att hon kan fylla på lite själv.

Jag hoppas att det dyker upp någon som skulle passa henne perfekt. Ett lugnt hem med en harmonisk person som kan ösa kärlek över henne. Gärna utan andra djur, där hon får vara riktigt bortskämd.
Det är inte så lätt som man kan tro, alla vill ha kattungar. Eller så är de så nervösa och stressiga i själen, att en sådan här katt skulle få magsår att bo med en sån person. Jag förstår mig inte på folk...

Vi har just nu jättemånga vuxna katter som är urgoa, keliga, charmiga och tillgivna. Men nej, de kan krypa upp i knäet på människor, slicka på dem, vända sig ut och in för att visa hur älskvärda de är, men människorna ska ha en tokig liten kattunge istället. En kattunge som inte har ro att kela några längre stunder, som river, biter och klättrar i allt den hittar, som definitivt inte kommer sova om nätterna, en kattunge som inom ett halvår också är vuxen och hur den blir till personligheten som vuxen, det har man ingen aning om. Är hela vår värld ytlig numera??

Nu när jag har insyn i vilken katt-kris vi har i Sverige så riktigt äcklar det mig att människor kan låta sin katter springa ute okastrerade och få kull efter kull, som de skänker bort till första bästa. VI BEHÖVER INTE FLER KATTER!
Jag får panik vid tanken på hur många katter det redan finns som lider, som ingen vill ha, som inte får en chans. Det är som att förbjuda kondom i ett land i Afrika där tusentals barn dör i svält varje dag.... vansinne.

Förstår ni inte att vi har ett ansvar?
Förstår ni inte att jag gråter inombords när folk tar kattungar hejvilt och mina vänner, mina vackra vänner på katthemmet som vuxit sig för stora får inte en chans?
Är ni blinda? Ser ni inte bortom färg och storlek?
Varför ska man ha ett djur om dess själ och personlighet inte spelar någon roll, bara att de är så små som möjligt och gärna en "fin" färg...
Helt galet.

Jag önskar jag kunde ta hem er alla.
Jag önskar den magra mamman kunde få det hem hon saknat i 10 år.
Den som såg henne djupt i ögonen och lyssnade, den skulle förstå.
Lidande.

När ska det ta slut?

1,5 timmes kvällspromenad i rask takt. Härligt!

Äntligen har värken släppt.
Har haft en hemsk huvudvärk hela dagen, jätteont i nacken, mensvärk och totalt slut på energi, så hade det inte varit för att jag fick sällskap utav 2 vänner, hade jag nog inte tagit mig ut på promenaden. Skööönt att jag gick! Jag har också haft en jättehärlig ridtur med skruttan idag, roligaste på länge. En tankeställare fick jag mig därute i skogen på Gabbys rygg, om livet, plugget i höst och ridning och annat.

Jag har varit så nervös sista veckorna inför läsandet i höst, så rädd för att misslyckas att jag helt glömt bort att det här är ju vad jag Vill! Min dröm! En brinnande lust att lära om kroppen och en stor önskan att kunna med mina egna händer, hjälpa andra slippa ont. Fantastiskt ju. Jag var så rädd för att läshuvudet försvunnit, nacken ska försvåra inlärningen, alla pengar, rädslan att inte klara av det, att jag helt glömt bort att det ju faktiskt finns en chans att det går jättebra ;)

För det kommer det.
Bara jag håller drömmen i fokus och ger mitt allt.
Glöm inte glädjen. Rätt inställning, rätt fokus, rätt ord.
Jag VILL det här!!
Jag har hittat glädjen igen :)

Ja det går att skämta om, de flesta säger väl att de aldrig mer ska dricka, när de ligger på soffan bakfulla och mår illa. Men inte menar man det som en riktig f.d. alkoholist gör. Men idag är undertonen i min rubrik allvarlig.

Jag dricker inte alls så ofta.
En kall Smirnoff att smutta på en fredagkväll, eller ett par glas vitt vin till maten händer lite då och då, men full det är jag inte så ofta längre, men midsommar och igår är de två senaste gångerna.

Alltså, det funkar inte längre.
Jag drack bara vitt vin igår, en halv liten drink med Ruzz också, annars bara vitt vin och ganska måttligt tycker jag. Men glad och full vart jag, lagom full.

Men idag skriker min kropp.
Jag vaknar efter 5 timmars sömn med otrolig värk i magen, som magkatarr. Som om magen vilt protesterar emot syran till alkhol jag hällt i den.

Jag har grym spänningshuvudvärk eftersom min nacke tagit stryk som sjutton, utan att jag ens varit på krogen och dansat eller nåt sånt. Det är som att nuförtiden när jag druckit, så slappnar jag av för mkt i nacken eller nåt -på ett sätt som inte är bra för den, för jag har under en lång tid fått jätteont i nacken dagen efter fest.

Så ont att jag mår illa.
Så ont att det känns som någon hugger med en kniv bakom mina ögon.
Kroppen känns gammal och bränner utav ont, som om jag gått en boxningsmatch igår. Hjärnan är trög och sinnet slött.

Varför, varför dricker jag?
Så här var det inte förr.
Vad har ändrats?

Men lyssnar jag bara så är det tydligt vad min kropp högljutt försöker att säga mig.

WE DON'T WANT THAT SHIT!

I dag mår jag som jag förtjänar.
Jag behöver verkligen på alla plan en ny livsstil.

Respektera det.
Tjata inte på mig att dricka, säg inte att jag är tråkig som inte springer på krogen, men framförallt, varför bryr jag mig om vad andra tycker??

Mitt liv.
Min framtid.

Dags för en förändring.
Nu.

Här sitter jag.

På balkongen. Sambon har precis gjort mig sällskap.

Med laptopen i knäet, med en tänd ljuslykta och en tänd fotogenlykta som glittrar med sitt gula sken, bland djungeln utav växter, medans solen går ned, njuter jag lite sommarkväll.

Katterna ligger på sin hylla högt upp och spanar ut över området, nöjda. TV, stereo -alla ljud avstängda, datorn surrar lite lågt annars är det stilla och härligt i denna delen utav staden, lite billjud på avstånd, en bebis gråter till en stund hos någon granne, en fågels läte, mitt långsamma knapprande på tangentbordet. Annars en underbar, energigivande tystnad.

En het dag börjar äntligen svalna.
En långärmad tröja har åkt på, ett par tjocka strumpor likaså, det är ju ändå svensk sommar.

En tvestjärt kryper sakta på en bräda framför mig, fåglar far förbi utanför i hiskelig fart, om natten sover bara vi människor.

Tre vackra katter sitter på rad på hyllan och betraktar omgivningen som en mer spännande variant utav TV. Öron, nos, blicken, alla sinnen går på högvarv för dem, huvudena far än hit, än dit.

Lukten utav fotogenet som brinner, luktar sommarkväll.
Luften fylls med fukt, som ska bli till dagg, allt känns så frisk, syrerikt och varje andetag verkar ge mig ny styrka inuti.

Jag njuter.
Den bästa avkoppling.
Min själ går ner i varv, hittar sitt lugn.
Min ro.

Mitt Nu är fantastiskt.

Ny månad, ny dag, ny tid.
Ny energi?
Will be.

Men idag, denna morgon, är det motvind.
Tung, trött, enorm värk.
Joggade igår, det är bara inte bra för min nacke.
Ensam på jobbet idag, mycket att göra, jobbar heldag.
Fysiskt tufft att vara ensam.
Galet vad ont.
Det är sanslöst vad ömtålig denna kropp är.

Ny energi.
Letar...

Hur en förväntat slapp, skön och helt görolös söndag blir till ett heltidsjobb.

Jo, man kommer på att man måste ha tag i ett visst papper, på ett visst block. Man letar lite och inser att ens hem, ens oas, är ett papperskaos. Man inser att när man bor i en tvåa och inte haft ett arbetsrum på flera år, så har alla papper och småprylar lämpats, stuvats undan, placerats smart och gömts, på alla de möjliga platser.

Man får spunk. Man plockar fram alla sjuttioelva pärmar och sådant som man varit duktig nog att inköpa för att bringa lite ordning i papperskaoset.

Det är så man kommer att sitta i soffan med papper över hela soffbordet och hela soffan, sorterandes i en hel dag. Det var välbehövligt!!!

Till slut fann jag det pappret jag från början saknat, sist förstås.

Nu har detta hemmet en kontorshörna. I brist på rikedomar och större boende får en hörna försöka fylla våra behov tills vidare. Där står idag en dator som förmodligen ska bort då vi aldrig använder den, vi har ju varsin bärbar. Skrivbordet ska bytas ut emot ett längre som är nästan lika långt som väggen. Skrivbordshurtsen ska dit med alla sina nyttiga lådor och stolen som står där nu ska slängas. Vi har en annan, skönare stol, men den behöver kläs om eftersom blekrosa inte riktigt passar...
Den lilla anslagstavlan är jag osäker på, om den får stanna så ska den betsas i samma mörkrött som hyllplanen är, ser lite ful ut nu.

Men så här blev kontorshörnan!

Äntligen lite ordning i kaoset. Var pärm har sitt ämne och det finns till och med en pärm för osorterat, dvs om posten kommer och man inte har tid att öppna och sortera så finns det ingen ursäkt att lägga posten på bordet, byrån eller köksbänken längre, då kan den läggas i osorterat!

Usch nu måste jag verkligen sluta.
Nu får jag inte köpa nåt mer till balkongen alltså. Igår var jag på en lokal liten handelsträdgård som visade sig ha maaaassa underbara grejjor, och köpte två söta amplar och lite blommor att ha däri. Blå hänglobelia och rosa tvillingsporre i den ena ampeln och en urhäftig Petunia-hybrid till den andra ampeln. Vilket underbart ställe!! Dit återvänder jag gärna.

Men nu får det verkligen vara stopp. Ja, vi ska ju lägga golv därute fortfarande men sen får det verkligen vara nog för i år. Nya möbler får vänta tills nästa år, men det gör mig inget. Är så enormt mysigt och avkopplande att sitta därute bland min blom-djungel, det är nåt i min själ som verkligen får ny energi utav det, underbart. Katterna älskar balkongen också, de rusar dit när jag öppnar balkongdörren.

Idag jobbade jag över nästan en timme på jobbet, verkligen massor att göra. Då hann jag ändå inte med riktigt allt. Men idag hämtade jag iaf in en ny kattmamma med 5 ungar. De är fascinerande djur, gud vad jag trivs med att få arbeta med dem. Men det frestar mycket på hjärtat också, när underbara, kontaktsökande kärlekstörstande katter suttit där länge utan att ha fått hem, det kommer inte så många som vill köpa vuxna katter tyvärr. Eller när man måste säga nej eftersom vi har mer än knökarfullt.

Mn det ger ändå väldigt mycket glädje.
De är otroliga små djur med större hjärtan än oss människor.

Trött.
Tänkte luftat några tankar, men de flög sin väg.
Nu är bara en varm bild utav en mjuk, sköööön kudde allt som fyller mina tankar.

De har många likheter, det är verkligen svårt att hitta den rätta.
Ska både vara snygg och passa mig rätt, å det ska liksom klicka när man hittat den rätte. Dessvärre är de båda svåra att kombinera. Iaf mina.

Äntligen har min sambo gått med på att byta ut skinnsoffan som bara är tvåsitsig emot en eller två större tygsoffor och hiva ut de gamla slitna skinnfåtöljerna. Kalas, äntligen.

MEN det är sannerligen inte lätt att enas om en soffa. Vi har annars ganska lik smak sambon och jag, i det mesta. Men inte soffor. Vi är inte totalt på varsin sida världshaven tack och lov, men det är skitsvårt att enas ändå.

Jag är så petig!
Å inte alls så rik jag borde vara om jag ska kunna vara så där petig.
Suck.

Ge mig Min soffa! Den där som det står Jag på, som både är superskön att sitta och ligga i, som man kan ligga och somna i, som passar i roliga prydnadskuddar, som har rätt tyg och en snygg färg och dessutom, inte är för dyr, som inte drar åt sig katthår, som varken är för djup eller för liten. Ghaaa. De flesta modeller nuförtiden tycker jag dessutom är rätt fula, armstöd som är större än sittdelen, kala, hårda linjer med jättelåga ryggstöd, eller är de så djupa att man bara kan ligga ned i dem och behöver hjälp för att ta sig upp. Gha!

Jag har hittat en soffa jag gillar.
Tror du sambon gillade den?

Nä.

Ve och fasa.
Matförgiftning eller magsjuka, jag har legat pall i 2 dar nu. Men nu börjar det ge med sig lite iaf, har hemskt ont i magen fortfarande men fått i mig lite Proviva och smörgåsrån åtminstone. Världens bästa katt Robbi har funnits vid min sida hela tiden, när jag legat i en skakig hög på toagolvet likväl som nu när han ligger bredvid mig här i soffan och myser. Han försöker verkligen hjälpa, fina kissen.

Jag har tagit lite nya foton på mina kära blomster.
Jag skulle önska lite sol nu så att plantorna får fart igen och börjar blomma lite mer, men vi får väl se vad denna sommaren vill bjuda på.

Planterade om ett gäng utav alla mina tagetes i zinkbaljan, hoppas det funkar trots att den inte är så djup. Vore så fint.
Bakom dem står en kruka med nyplanterade luktärter som jag hoppas sätter fart och växer lite bättre nu.

Största krukan med fjärilskrasse har växt sig hög och fin! Hoppas den blommar snart också.

Enda krukan med Klockfacelia har börjat blomma.

Ett par krukor med klättrare har fått börja ge sig upp i nätet, ska bli spännande att se hur det artar sig. Är inte naturen fantastisk här?
En fjärilskrasse letar sig upp i nätet.

Foto på ampeln också, som numera är fylld med petunia, blev jättefint!

Härlig färg!

Usch hoppas jag är bättre imorgon för det är min lediga dag.
Orkar ingenting nu, och jag avskyr att ligga på soffan eller i sängen mer än max en halv dag, får spelet på detta! Hoppas kunna städa, shoppa, pyssla med hästen, åka till handelsträdgårdar och njuta utav god mat imorgon jue...

En midsommarafton år 2008 gav sig sällskapet Lag Syd och Lag Nord ut i den starka, snabba båten med sikte på lilla Fort Boyard, en liten ö som mer eller mindre består av endast en liten borg, en båthamn och lite strand på sidorna. Båten var tyngd utav tält, sovsäckar, solstolar och kylbagar fyllda med mat och stärkande drycker! Och givetvis även utav vår egen glatt springande Fångarna-på-Fortet-dvärg;

De båda lagen var ivriga i sinnet, tävlingslystna och redo för allt.
Dock inte på något sätt förberedda på att möta The Others.
Det visade sig nämnligen efter att Lag Nord och Lag Syd hade befolkat ön, slagit upp sitt tält, plockat iland alla sina saker och plockat fram grillen att ett okänt sällskap snart skulle stiga iland på fortet likaså! Ve och fasa, vad är detta? Hur kan vi skrämma bort dem? Vår håriga lilla dvärg lyckades föga.
Lag Nord och Lag Syd förenades snabbt i VI och nykomlingarna blev DEM eller The Others.

Hanna iklädde sig ledarrollen och gick ut mycket starkt till gruppens förvåning och erbjöd slugt The Others att ta den stora grillen som redan fanns på plats med efterorden "Den går ju att rulla". Det tog ett par sekunder, sedan föll poletten ner hos nykomlingarna som snabbt grabbade grillen och med rädsla i blicken rullade iväg grillen till Andra Sidan utav fortet. Detta kom att sätta respekt och rädsla i fienden från första stund. Mycket bra jobbat Hanna.

Därefter följde en stark maktkamp på lilla Fort Boyard.
Kubbkamp utkämpades, grillöverträffanden, vem-har-snyggast-tält, meny-avund och dryckestävlingar sågs till. Ordet var sagt att de som vinner kubbkampen får ön, men lagom tills dess hade moralen och lagkänslan lömskt pulverisats utav The Others och plötsligt sågs en lottning utav lag där alla 15-talet tvåfotade på ön slumpades ut i lag huller om buller!

Men till skillnad ifrån Gundes nervösa timglasvändande, gong-gong-slagandet och dvärgarnas önskan om ett vinnarlag, slutade detta ganska tävlingslöst. Det slutade tvärtom i delade värmeljus, delade filtar och delad berusningsdryck! The Others blev en del utav Oss.

Succén var ett faktum, likaså bakfyllan och solbrännan, trots moln.

Midsommar 2008 präglades utav bland annat dessa godbitar;

Som sin vana trogen, bjöd svensk midsommar på snabbt skiftande väder även på Fortet, ena studen varm, skinande sol, nästa stund mörka moln och kalla vindar, en stund på midsommardagens morgon bjöds det även på regn och åska, men lika snabbt blåste det bort och lämnade plats för sol igen.
Riktig Svensk Midsommar, alltså.

Sol i sinnet
Regnmoln i siktet!

"Var är boxen? Där är boxen!
Vaaar är boxen? Där är boxen!"
*nynnar*

Du.
Min vän, mig alltid så trogen vän.
Du.
Så mycket vi har varit med om tillsammans!
Du.
Som alltid finns där.

Jag tar dig ibland för given, glömmer bort att se att du finns där, glömmer bort att låta dig finnas där, glömmer bort att vara tacksam.

Tack!
Min vän.

Du ser mig. Mig. Min själ.
Vi har följts åt sen jag var 14 år.
Det har varit tuffa tider och underbara upplevelser.
Vi har haft fantastiskt mycket roligt tillsammans!
Du har fått mig att skratta fler gånger än jag kan minnas, jag ler och skrattar till här och nu bara vid tanken på det.
Med dig har jag fällt tårar utav ren, skär lycka men också av mörk sorg. Du har torkat mina tårar, klappat mig på ryggen och bara funnits där, när jag som mest behövt det.

Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig med.
På vårt sätt.
Du är en sån vild själ, men samtidigt så mjuk och snäll. Jag lär mig utav dig min vän, du inspirerar mig. Jag behöver dig. Jag glömmer det ibland, förlåt, men jag behöver dig.

Du vet mina svagheter, min kropps smärtor och gör vad du kan för att lindra, hjälpa. Vi känner varandra så väl, som om våra själar kan prata, en dans mellan energier. Ord blir överflödiga.
Du har en så otrolig själ.
Din energi kommer jag bära med mig för alltid, du strålar.

Visst, du kan vara en envis, hårdskallad jäkel ibland, men det är jag med.
Du har dina dåliga dagar, precis som jag har.
Vi är lika.

Det här är en hyllning till Dig, min vän.
Tacksamhet att jag är din vän, att du är min.
Kärlek över att få dela upplevelser med dig, få stöd från dig, bli inspirerad utav dig. Skratta tillsammans med dig.

Du är min bästa vän och vi har ett band som jag inte tror att andra ser, förstår, kan förstå. När jag ser på dig, när du har vinden i luggen och ser ut över fälten, då fylls jag utav energi. Du är helt fantastisk. Du strålar.
Du är den finaste, mest genomgoda själ jag träffat, någonstans. Det finns någon slags övernaturlighet, magi, fascination, majestätisk energi i din själ. Du lär mig.

Tack, min vän.

Jag har nog fått blomfnatt!
Det är så himla roligt.

Idag var sambon med mig till Blomsterlandet. Jag hade städat lite på balkongen och hivat de sista numera fula penséerna så den fina ampeln var tom och jag har läst så mycket om de vackra blommorna Snöflinga, som ska passa ypperligt i ampel. Tror ni dem hade det?? Nä. Å alla sommarblommor såg förfärliga ut, överväxta, vissna eller blomlösa. Jag hittade ett par hyfsade exemplar ut petunia, småblommig och vanlig, men kände ändå lite ångest att jag inte besitter mer tålamod och väntan.

Så nu bor det petunior i ampeln trots allt. Först skulle jag absolut ha petunior, en viss ny sort, som jag förstås inte hittat här i stan. Sen tyckte jag petunia är tråkiga och bestämde mig för läckra Snöflinga, men nu blev det petunia ändå. Kanske ångrar mig igen och river upp dem och planterar dem någon annanstans sen, vem vet ;)

Men det är så mysigt att pyssla! Fast svårt... Svårt med plantorna som jag sått själv, det är ju första gången så det är svårt när jag ska bestämma vad som ska bo var, när jag aldrig sett dem fullvuxna och i blom förr. För än blommar inget annat än en tagetes. Den enda lilla krukan med klockfacelia som jag behåll har fått knoppar med. Men klätterväxterna är knopplösa ännu, undrar hur lång tid det tar??

Jag önskar jag var rikare, då hade jag shoppat något galet, haft blomlådor, krukor, amplar, väggamplar osv överallt med blommor! Det finns många vackra inredningsprylar för balkongen, men det blir så dyrt.

Jag ska iaf åka runt efter midsommarhelgen är över, till de olika mindre handelsträdgårdarna i området. Fuck Blomsterlandet, kvalitet finns hos de små, som odlar sina egna blommor. Roligare att gynna dem också! Jag har vl egentligen inte så mkt mer plats för blommor, men jag vill verkligen ha en snöflinga, så jag får väl köpa mig 1-2 amplar till :)

Inget nytt golv därute än. Inte funnits tid.
Nya bilder kommer efter golvet, men jag lovar att det är stor skillnad därute redan!! Å det blir bättre och bättre med blomstrandet, nu har jag börjat locka plantor upp i innätningen! Hoppas de tål blåsten däruppe, för det skulle allt bli en himla vacker inramning och smart insynsskydd.

Oj nu regnar det ute, bäst att gå ut och ta in katternas mysfilt, ett stort tyg i stil med låtsas-fårskinn som ligger på deras stora katthylla som vi skruvat upp i höjd med räcket. Den är poppis vill jag lova!

Nattis, imån är det midsommar!
Båt, havet, grilla, tälta, dricka massa gott, spela kubb, fest ute på en ö någonstans i Östersjön, kan det bli mer stämningsfullt?
Sol, tack!